Jag har tänkt på det där med att unna folk saker. med att unna folk så menar jag inte unna dom en kaka, utan i detta fallet unna dom att vara stolta över saker de har gjort och åstadkommit.
I Sverige så är det på något sätt fult att vara stolt över sig själv, att ha bra självförtroende.
Jag haaatar när man berättar en bra sak man själv har gjort och en annan person i ens närhet bara måste påpeka att riiiktigt så bra har du ju faktiskt inte gjort det. Som exempel, "jag gjorde 30 armhävningar igår, jag är så nöjd för innan så klarade jag bara 13" och någon annan person påpekar "jaa fast det var ju faktiskt 29 armhävningar och inte riktiga för du gjorde dom på knän"
Och!? Som att man måste påpeka att, du nu får du faktiskt inte vara så stolt över dig själv för du ska inget tro att du är så duktig.
Varför inte bara unna den personen att vara stolt över sig själv och låta den tycka att den har gjort något bra?
jag kan förstå om man stör sig på om folk verkligen ljuger om vad man har åstakommit, mytar om grejer som dom verkligen inte har gjort. men just dom där små skillnaderna som egentligen inte gör någon skillnad kan man väl bara låta vara och låta dom personerna vara stolta över sig själva?

Hej, det jag sjukt längesen jag skrev här men kände att jag behövde skriva av mig.

 

Folk har kallat mig konflikträdd, att jag aldrig bråkar o förlåter för lätt. Det kanske är sant, men grejen är ju den att dom vännerna jag har, är vänner jag verkligen kan säga att jag älskar. jag ska inte säga att jag har svårt att skaffa vänner, men jag har svårt att hitta vänner jag känner att jag verkligen kan umgås med och trivas ihop med. Så när vi bråkar så tycker jag ofta att våran vänskap är mer värd än själva grejen vi bråkar om, vänner växer inte på träd.

Dock är min förmåga att alltid förlåta inte alltid bra. Jag har blivit sårad mycket i mina dagar, både av min käraste pojkvän, som inte alltid vart värd att förlåta, och av mina vänner. 

 

Jag kollade på gamla bilder o videor från när jag gick på ätradal och minns när jag och Amanda var allra bästa vänner, vi umgicks varenda dag, pratade killproblem och gick bakom skolan och rökte black devil med chokladsmak, åkte epa, söp på torsdagar, träffade killar och levde livet i lilla blidsberg. Det var den tiden som var den bästa men också värsta. Hela högstadiet var en enda identitetskris haha. Känns konstigt när man tänker tillbaka på allt med Amanda, och att vi inte pratar längre. Hon har vart den som alltid har förstått mig. Men vi känner inte varandra längre känns det som. Det är sorgligt.

 

Önskar ibland att jag kunde spola tillbaka tiden till nian och leva om allt när jag och mina tjejer var bästa vänner. När vi skrattade åt ALLT. Låg o pratade i timtal, fotade varandra för bilder vi skulle lägga ut på BDB, vi gick ut i skogen, på åkrar och fotade varandra och spelade in videos <3 jag önskar faktiskt att jag kunde vara lite som jag är nu, då. För man var så himla osäker på sig själv då, man snackade mycket skit och fick mycket skit snackat om sig då. 

Jag vill inte ha skitsnack i mitt liv längre, jag vill kunna lita på mina vänner till 100, kunna känna att jag skulle kunna göra bort mig totalt och sen att dom inte gör narr av mig eller snackar skit om mig. Vill ha folk omkring mig som verkligen älskar mig! Jag säger förresten det alldeles för sällan till mina närmsta vänner! 

Jag älskar verkligen er så jävla mycket ska ni veta!  Ni finns alltid där för mig, vissa finns där som man ALLTID kan prata med, dela alla sina tankar med, tänker mest på dig min fina vän izabell. och vissa finns till bara för att få en att må riktigt jävla bra, som får en att känna sig bra och älskad. Tänker på min bästa vän Elin, och mina allra närmsta vänner Johan och Christoffer. 

Jag har bara känt johan och Christoffer i, a inte ens ett år, men jag räknar dom faktiskt som mina bästa vänner, ni får mig alltid att bli glad (och ibland lite irriterad när ni går över gränsen, även om ni får mig glad igen) för man kan alltid vara sig själv med er, och jag vet att vad jag än gör så accepterar ni mig som den jag är. 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med detta inlägget. Blev mest bara en mindvomit om allt som jag känner.

Jag älskar iallafall alla mina vänner, nya som gamla, och jag hoppas att även om man inte pratar med varann, och har glidit isär, att man kan hitta tillbaka till varandra.